tisdag 25 augusti 2009

Fam Mars i vildmarken: dagen efter

Ibland blir hela livet till en enda strapats. Det enda vi ville var att glida fram lugnt och stilla i en vacker å. I slutändan fick vi nöja oss med kanske 7 timmar av sådant - totalt! -, ett gäng timmar slappt gott häng och resten av tiden strul, svett och kreativ problemlösning på vischan.

Vi behövde ju lägga om vår rutt i sista stund, och hyra kanoter i Vårgårda istället för Alingsås. Vi ringde till Tånga Hed som uthyrningsstället i Vårgårda heter för att försäkra oss om att man kan fortsätta paddla Säveån därifrån, och det kunde man. Det var en bit till vattnet informerade de om, men vi tänkte att hur farligt kan det vara? På kartan såg man tydligt ett vattendrag ca 400 m från campingen, och även om vi hade bra med packning med oss så kan man ju klara av en sådan sträcka. Väl på plats så fick vi en karta i näven av receptionisten där hon hade märkt ut iläggningsplatsen för kanoterna 2,5 km bort. Vi fattade ingenting, men tänkte att detta löser vi på något vis. Tjejen i receptionen bröt kraftigt på tyska, så jag förstod inte så mycket av vad hon sade, och vid det lag när vi alla fyra hade suttit ned och tittat över vår situation så hade hon stängt och dragit iväg. Vi hade ingen att ställa frågor till, utan plockade ut kanoterna, mobiliserade vår packning och rekade hur vi bäst kan komma ned till det vatten vi ändå sett på vår karta.

Det visade sig vara ett drag som heter Kyllingsån, som faktiskt mynnar ut i Säveån in the end, men inte helt utan hinder. Vi paddlade efter mycket om och men (läs: övertalning av den redan mycket leriga vovven att det faktiskt är en bra idé att kliva i en instabil aluminiumflotte, även om det först inte verkar så) iväg på den. Vattnet blev allt mer strömt. Gött tänkte vi, lite skjuts är inte fel, men helt givet kom vi snart i ett läge där vi skulle behöva forspaddla oss förbi strömmens kulmen. Långt därborta kunde jag se flera stora stockar som låg tvärs över ån. Så, vi gav upp, vände och försökte paddla tillbaka i den starka motströmmen. Upp ur vattnet igen, tillbaka med kanoter och packning till grundläget uppe vid uthyrningens reception. Vaffan, skall vi bära allt detta 2,5 km alltså tänkte vi, kändes inte så vettigt (eller alls görbart, så stark är jag inte...). Vi fick syn på en kärra lite längre bort som man verkade köra skräp på. Fick tillslut tag på en gubbe som ägde kärran, och efter lite smör lät han oss låna den. Seger! På med grunket, surrade ihop kanoterna och började den vingliga färden bort till iläggningsplatsen. Packade av väl där, gick tillbaka med kärran, och sen när alla var på plats igen kunde vi glida i.

Nu var klockan redan kväll, vi fick oss någon timme av underbar åpaddling på blankt svart vatten. Fiskar, fåglar och rådjur vid land, rönnbär och äppleträd hände över vattnet, vi omgavs av ömsom snårskog, ömsom fält och ängsmark. Underbart, precis det som vi varit efter hela tiden, längtat efter sedan förra årets eskapad. Vi slog läger när vi hittade en helt perfekt plätt mark. Tältet var gigantiskt men lätt att resa och det var en underbar upplevelse att vistas och övernatta i ett tält i vilket man faktiskt kunde stå upprätt! Ingen misär, inget fumlande efter grejjer, ingen trängsel efter kondensindränkt tältduk mot läpparna vid uppvaknandet.

Morgonen därpå jobbade vi intensivt med att få tillbaka tältet in i den yttepyttelilla påsen. Det var en kamp. Tältet vann, för övrigt. ;)

Vi gav oss iväg vidare uppför Säveån. Fantastiskt fin paddling i stilla vatten. Hästar, hundar, får och kor hälsade nere vid vattenbrynet, vi såg orrar och kanadagäss, svarta trollsländor i vassen, det var underbart. Efter en dryg timmes paddling kände vi att vi började jobba mot en ström. Ganska snart såg vi att vattenvägen framigenom var blockerad för oss av forskande vatten, stenar och en bra stigning. Vi lyckades paddla oss till land och gick runt och rekade. Efter mycket efterforkningar och besök hos närliggande bondgårdar förstod vi att man inte längre kan lyfta sig förbi detta ställe, allt var i privat ägo med elstängsel för att hålla djur inne hela vägen ned till åkanten. (Här vill vi passa på att rikta ett stort tack och en varm kram till sajten Kanotguiden, som missat att ta med denna detalj i sin information om sträckan.)

Så, vi fick vända, och efter en finfika i gröngräset paddlade vi hela sträckan tillbaka till isättningsplatsen i Vårgårda. Vi paddlade därifrån Säveån åt motsatt håll, dvs in i Vårgårda och mot Alingsås. Vi var informerade om att vi eventuellt skulle stöta på ett lyft vid reningsverket. När vi väl gjorde det så var klockan redan 17 på måndagseftermiddagen och vi hade paddlat i drygt 5 timmar. Lyftet såg trixigt ut, men görbart, vi hade säkert varit nere i dalen där ån fortsatte på en timme. Vi kände dock att risken var stor för att det skulle finnas ytterligare hinder inte långt därifrån, och att vi stött på detta lyft för sent på dagen, eftersom planen var att ta sig tillbaka redan efter lunch dagen därpå. Där och då bestämde vi oss för att det bästa ändå var att ta oss tillbaka, försöka få fatt på kärrorna och trixa tillbaka kanoterna för att ta sista tåget hem till Göteborg.

Sagt och gjort, jag och min käre bror gick kilometrarna till campingen. Där fanns inte en kotte, förutom de två gubbar som använde kärran vi suktade efter. De lade sista handen vid bortforslingen av inredningen till en mässa som hållits under helgen. Jag kopplade på lenaste rösten och fick tillslut låna kärran, trots att de inte var helt klara, och trots att detta innebar att den skulle behöva stå oinlåst under natten. Jag är evigt tacksam! Vet inte vad vi hade gjort om vi kommit dit när de åkt hem och låst in all utrustning? Ibland kan en halvtimme utgöra skillnaden mellan seger och misär. Vi pilade tillbaka med kärran, lastade på allt grunk återigen, drog berget av material till campingen, lastade av och pinnade iväg till stationen.

Väl hemma spelade vi Wario på vårt kära Wii och drack roliga drinkar. Så sanslöst kul man kan ha med vänner ändå - en fantastisk trip även om det var snopet att paddla så lite och rodda så mycket.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

8 kommentarer:

  1. Wow, jag blir grymt avundsjuk för att du gjorde en tripp jag velat göra typ hela våren-sommaren. Vågar bara inte ge mig ut, eftersom jag paddlat en gång förut (med skolan, prova-på-dag) och det känns liiite risky. Den enda jag känner som kan paddla är en upptagen chalmerista (hur gör man chalmerist till feminium?) som har hand om nollningen och ingen tid över. :P

    Helt underbar bild när killen försöker få i tältet i påsen btw. ^^

    SvaraRadera
  2. Jag är så avundsjuk. Skulle också vilja göra nåt sånt där! Du verkar ha haft enormt roligt och mysigt. Stora kramar från ett magnesiablått Umeå!

    SvaraRadera
  3. @Fummelfot: det är så kul att ge sig av helt klart, och bra att vara två även om det finns enmannakanoter. Generellt har de inte sånt på vanliga uthyrningsställen. Tjata lite på Chalmeristan, hon kommer inte ångra sig! :)

    @Christoffer: kanotturerna är lisa för själen helt klart, och än så länge kan man ju fortfarande sova i tält utan att frysa häcken av sig. jag hade en vovve i botten av min dessutom, fungerade som ett extra element. :)

    SvaraRadera
  4. "även om det var snopet att paddla så lite och rodda så mycket."

    Haha! :)

    SvaraRadera
  5. @anonym: jag blir sjukt nöjd över att någon plockade upp den. :D

    SvaraRadera
  6. vilket äventyr det blev! och roligt verkade det, trots bärande och roddande. :) kul bild på killen och tältet, man kan nästan se hur tältet vinner.

    SvaraRadera
  7. Oj vilket äventyr. Skönt att ni fick lite kvalitetstid i kanoten iaf! :)

    SvaraRadera
  8. @Therese: jag har en hel bildserie från när stackars Björn försökte tvinga ned tältet, den jag lagt upp här var kulmen. Hehe, inte kul att bli besegrad av en stor vattenavstötande duk...

    @Lotta: japp, och hur som helst blev det u kvalitetstid med vännerna! :)

    SvaraRadera