Emellanåt får man göra ett ryck för att återupprätta både mormor och farmors arv på matkultursidan. Jag för det gärna in i min egen tidsålder, formar det efter mitt egna liv och preferenser, men det känns skönt att förankra bakåt, att minnas.
Min mormor är uppvuxen i Göteborgs skärgård. Kargt, enkelt, ensamt, traditionellt. Under hela livet såg det någorlunda likadant ut, det fanns liksom ett matschema med stek och brunsås på söndagarna och sådär. Hon gjorde soppa med klimp och kalops till oss barnbarn, bakade gudomliga
hönökakor, gjorde bohusländsk
äggost till julen och lade in gurka varje vecka. Morfar lät maten tysta mun. Han var en garvad fiskare och matade ofta familjen med nyfångad rödspätta, av mormor enkelt stekt i smör med potatis och gräddsky. Det skulle vara som det alltid varit för honom. Jag minns att jag en gång lagade spagetti med köttfärssås (den enda exotiska rätt de tagit till sig) till dem. I min sås hackade jag ned både morot och lök och han bara tittade på mig, förstod liksom inte vad det skulle vara bra för, han var väl ingen kanin heller? Sött på något sätt.
Farmor var "statar-onge", uppvuxen otroligt fattigt och när hon väl var bliven farmor i en rätt stor familj så bjöd hon ofta hela gänget på storheter. Hon har bott i trakterna av
Hjo hela sitt liv (där även jag är född), så färsk eller rökt
Vätternfisk såsom röding och sik har stått på bordet nästan jämt. Klassiska strömmingflundror, fläskben, egen
grynkorv* och egeninlagd sill har varit standard hos henne. Alltid marknadskarameller om julen, och kaffe drack man både på bit och på fat. Eftersom hon gillade att laga mat fick farfar alltsomoftast äta för två. Han behöll sin slanka silhuett genom livet, märkligt nog. När farmor hade försvunnit in i sin Alzeimerdimma så levde farfar ensam resten av livet. Han var, till skillnad från morfar, aldrig främmande för det nya. Han läste
Nina Björk-feminism, hängde med, ville tänka nytt och när jag kom hem till honom med couscous, vin och arabiska kryddor så tackade han sannerligen aldrig nej.
När jag själv växte upp under 80- och 90-tal så tappade man mycket av den där klassiska robusta maten. Det koolaste man kunde sätta i sig var tacos, halvfabrikat var lite hett och nytt, och föräldrarna uppvuxna på grynkorv och kålpudding ville bort, bort. Till Italien, eller Frankrike, minst. Nu finner jag själv stor tillfredställelse i det genuint osnobbiga som husmanskosten har att erbjuda. Inga krusiduller liksom. Så, i mitt kök denna helg:
Rårakor:
en riven kålrot / ett ägg / 1-2 msk fryst hackad persilja / salt & peppar
Stek i smör på medelvärme. Ha tålamod innan du vänder så att rårakan verkligen får en chans att hålla ihop i ett stycke och bli sådär vackert gyllene. Till serverad en klick créme fraiche med curry samt en snabb sallad på spenatblad, fetaost och tomat. Husmanskost på Mikkans vis.
* I Grynkorvsakademiens stadgar står att läsa: "Är man en sann Skaraborgare så gäller givetvis att intaga Grynkôrv, minst en av veckans sju dagar året om, samt att bidraga till dess bevarande som kulturrätt i Västergötland", något hon helt uppenbart ärade utan kännedom om denna strävande förening.
Ps. Någon som skriver med stor kärlek och omsorg om svunnen mat är
Kinna, titta gärna in hos henne, det är hon verkligen värd!
Läs även andra bloggares åsikter om
Kålrot,
Statare,
Gammeldags,
Mormor,
Farmor,
Råraka,
I all enkelhet
En helt vanlig frukostbakelse, av någon outgrundlig anledning indränkt i sådan där sockerlag som persikohalvor på burk ligger i.
Vovvarna på stan äter uppenbarligen kexchoklad.
Jag vann ölhävartävlingen, hah! En liter hemmabryggt honungsöl och trerätters till lunch.
Morgonpannkakan alltid serverad med smetana, man tackar!
Lägg mandlarna i blöt tills dess att skalet släpper. Skala och hacka medelfint. Vispa ägg och socker fluffigt. Vispa upp grädden fluffigt i en annan bunke (helst med ballongvisp). Blanda i äggsmeten, ett paket keso, den hackade mandeln och en nypa salt. Finriv i bittermandel efter behag, häll i smeten i en ugnsfast form och grädda mitt i ugnen, 200°C i 20-30 min. Kakan skall stanna och få fin färg innan den är klar.
Igår: Gojo Fasika på Söder med Daniel och två av våra bästa och äldsta vänner. Budget-tipsen från PåStan/DN brukar sällan leda oss till något dåligt, denna gången tog vi deras råd och drog till detta Etiophak och även om vi förväntade oss något schysst så vart vi positivt överraskade. Vi beställde alla olika maträtter, och vi fick allt serverat på ett och samma gigantiskt fat. Istället för bestick förseddes vi med rikliga mängder av surdegspannkakor att skopa upp allt med. 
Idag tittade solen fram ordentligt och vi drog till Riccardos i Möllegård. I Riccardos trädgård matas man med den godaste glassen, klassiskt italiensk med smaker efter säsong. Om det är något snask i hela världen jag inte kan vara utan, så är det glass. Det klår allt, till och med choklad, jag lovar! De stora glassmarknaderna i Rom har jag aldrig kunnat glömma, inte heller de små glasstånden i Toscana. Vart man än kommer i Italien så briljerar glasskulturen, I'm hooked. Att få en liten doft av detta här nere (4 hekto gräddspäckad doft, närmare bestämt), det är guld.
Skrubba potatisen och put the kettle on (kan givetvis uteslutas). Matcha ihop strömmingspar som är så lika i storlek som möjligt. Spritsa kaviar på alla halvor - på den ena delen av varje "par" i mitten, på den andra två strängar ute i kanterna. Strö över den ena halvan med rikligt av färsk nyhackad dill och för dem båda samman (fyllningen inåt, såklart). Stek varje dubbelmacka i rikligt med smör. Ta ur dem ur pannan och vispa i grädde eller gräddmjölk, strö över lite ytterligare fin dill och vispa ur pannan helt kort. Där har du din sås, häll över flundror och några potatisar och njut!
Jag måste dock säga att jag ändå blev ganska wow:ad trots allt! Många roliga butiker och leverantörer, tryffel, plåtaskar med italiensk lakrits, finsk tjärlakrits, såser, bröd, marmelader, kompletterande ost, salmiakchoklad, mums från Island, klubbor, pulver, en hörna för lakritsminnen, en lakritsstaty, workshop för utveckling av lakritsens smakspråk. Listan rullar på, magen fylls av smakprover, törsten kryper på. Fika på bubbelvatten och lakritsmoussetårta med rabarberkompott.
Packat med folk, tränga sig fram till nya smakprover bland andra som står och hummar och tycker. Vi köpte med oss många nya saker som kändes roliga, och en gammal favorit: den fina mjölkchokladen från L'Artigiano, med olivolja och havssalt.
Läs även andra bloggares åsikter om Lakritsfestivalen, Vasastan, Nyinflyttad, Magsyra, Sockerchock, Det svarta guldet, Salmiak
Idag hände det, nu är adoptionen ett faktum. Fina Kafkaf-Eva som dagligen förser mig med min morgonfix av det ljuva svarta guldet har nu givit mig en bit av deras grymma, väletablerade ekologiska surdegskultur! 
Summa summarum blev såsen god, men kändes inte riktigt värd allt snack och alla timmar i köket. Kanske var mitt problem att min pancetta var rökt, och att den nog skall vara orökt för att de andra smakerna skall få utrymme. En variant som tydligen ses som ok i Bologna är med svamp i, samt finhackad kycklinglever. Kanske vänder jag åter och försöker mig på det igen, jag vill ju ändå tro att det vilar något himmelskt i den klassiska ragún som verkar vara på allas läppar.
Ett inlägg om det nya året, om trender. Även om det cykliska tidstänkandet i timmar, dagar, veckor, månader och år är en konstruktion för att hålla allas våra autistiska drag i schack (ja, vi knarkar alla ramar, regler och förutsägbarhet i olika mån), så är det något bra och vackert tycker jag. Det är en drivkraft och ett redskap för oss för att stanna upp och reflektera kring den tid som gått, sätta nya mål och lova bot och bättring inför en framtid som känns ljus. 
Vägen man slagit in på med halv- och helfabrikat, snabbare och snabbare kolhydrater är inge kul, det ger ingen vision om en framtid där matkulturen spelar stor roll, där vi ägnar oss åt njutning, det långsamma och enkla. För mitt eget liv vill jag i alla fall åt ett annat håll, så jag glädjer mig åt trenden.
Jag jobbade för någon helg sedan med att skapa ett nytt vegetariskt alternativ till julbordet. Uppdragsgivare var Matnyttigt, Astma- och allergiförbundets egna webbtidning. Jag måste säga själv att jag blev mycket nöjd över både receptresultatet och artikeln. Även om det inte var ett krav inför artikeln, så tyckte jag att det var på sin plats att laga mat utan våra mest allerogena livsmedel såsom soja, nötter, gluten och ägg. Det är inte alltid det lättaste, så det krävdes lite extra geniknölsgnugg i köket.
