Mikkan har blivit med surdeg!

Idag hände det, nu är adoptionen ett faktum. Fina Kafkaf-Eva som dagligen förser mig med min morgonfix av det ljuva svarta guldet har nu givit mig en bit av deras grymma, väletablerade ekologiska surdegskultur!

Sagan säger att Kafkaf-mannen (som står i en likadan vagn som "min" utanför NK, uppe vid Klarabergsviadukten) matade surdegen med otrolig frenesi för att få en perfekt kultur. Lite som med en tamagotchi så ringde alarmet regelbundet och han begav sig hemåt för att mata. Men så blev det ju bra också. Nu skall jag ta mig an surdegandet på bred front, ta tag i något av Martins enklare grundrecept, få degen att bubbla och göra underverk.

Det är ingen vacker syn just nu, det håller jag med om, men så är det ibland även för en matbloggare. Surdegen är som den där grå äckliga puppan, som blir till en vacker fjäril om man bara har lite tålamod.

Inför påsken publicerade SvD en mycket läsvärd understreckare om surdegsbrödets historia (jag gillar att grunda med lite teori). Jag har inte gjort kopplingen innan, men i Bibeln talas det i tid och otid om det obefläckade rena brödet, det som inte blivit syrat. Kristi lekamen intages ju i form av ett stycke osyrat bröd, till råga på allt. Dagens surdegskramare lever alltså mer eller mindre i hor. Bibeln och maten vore ett vettigt ämne att rota i, kanske Jonas Gardell kan ringa mig och så blir vi vänner och gör en TV-serie ihop? I'm just saying, han skulle inte ångra sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Surdeg i Stureby, Kafkaf, Adoption, Åh herregud, Nya vänner, Jonas Gardell, SVT, Brödbakning