Hej kompis!

Dagens söndagsmiddag består paradoxalt nog av förra veckans söndagsmiddag. Långkokskött är alltid som allra godast att äta direkt, när det liksom är sådär mjukt och faller isär. När det sedan stått i kylskåp så krävs det lite kärlek för att väcka det till liv. Jag brukar alltid sila allt spad som köttet legat i och spara till såser. Idag fräste jag köttet med riktigt mycket skivad lök, kryddade med stött rosépeppar och lät bubbla en smula med lite cremé fraiche.

Men, detta är inget märkvärdigt egentligen, "bara" väldigt enkelt och riktigt vardagsgott. Detta blogginlägg handlar egentligen om sparrisbroccoli, om en ny primör i mitt kök. Jag gick förbi ett paket i affären häromveckan. Grönsaken är helt ny för min del, och jag kände starkt tvivel. Dock, efter att ha läst Anna B's valborginlägg och sett kopplingen till den purple sprouting-broccoli som Lisa FW skrivit om tidigare, så kittlades nyfikenheten en smula i alla fall.

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Nog inte att det helt skulle smaka exakt som broccoli. Underlig tanke såhär i efterhand, såklart det smakar broccoli och inget annat, liksom? Det fina med de små stängerna var att de verkligen gav möjlighet att njuta broccolin som primör. Broccoli - ja - men ingen träighet, ingen stock med segt yttre, utan rakt igenom mjällt och vackert. Imorgon snabbmarinerar jag dem och tar med i matlådan till lunch, med mangoldblad och vilda tomater kan det tänkas lyfta min dag från ett hål av stress till något en smula mer sympatiskt, kanske.Läs även andra bloggares åsikter om Primör, Snackis, Taffel, Resthantering, Söndagsmiddag, Grönsaker