måndag 30 november 2009

Bubbel i labbet I

Idag lämnade jag in mitt bidrag till Renée Voltaires tävling om den bästa och snabbaste soppan. Som sann soppvän skulle jag nog inte säga att nån kan utses till den allra bästa, men man kan ju vinna pris som asbra helt enkelt, utan att göra anspråk på att vara bäst?

Jag fick nys om tävlingen via Renées veckobrev, eller Loveletter som hon kallar det, och såg min chans till ett litet projekt. Tänk om man skulle passa på att experimentera med smaker, kombinationer mellan syra och sötma, kryddor, frukter, grönsaker? Jag började smaklabba på helgerna i hemmets lugna vrå och beskriver gärna processen för er i ett par inlägg. Förutom att detta kulminerat i ett ack så enkelt, men väl avvägt recept på en kall dessertsoppa, så har jag också lärt min gom mer om smakbalans.

Metoden har varit enkel: jag har inför en session gjort juice i råsaftcentrifugen eller puré i blendern av olika frukter och grönsaker, sedan testat att blanda dem med varann, krydda dem, blanda ut med en annan komponent som kanske ett nötsmör, kokosmjölk, grädde el dyl. Tråkigare saker kan man ju ha för sig på regniga söndagar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 29 november 2009

Så gör du din egen vaniljmustasch

Du kan med enkla medel göra din egen vaniljmustasch. Följ bara stegen nedan:Tag en fin vaniljstång, platta till den lite om den legat helt böjd i sin förpackning. Klipp till en lagom bred bit dubbelhäftande tejp.Fäst tejpen in mitten på vaniljstången och passa in den på överläppen så att den sitter fint.Nu är du redo för ett liv i de finare salongerna!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag 27 november 2009

Lur?


Igår gick jag och lurade på detta med incabär, det lilla nyhajpade bäret som sägs vara så supernyttigt och bra. Jag har hajjat till både på deras utseende och latinska namn som båda tytt på att det är vanlig hederlig physalis som det snackas så om. Idag gjorde jag en kort googling och fann att så verkligen var fallet. Jag tycker att de säljs överallt, i hälsokostbutiker och på nätet och för mig är namnet realtivt nytt. Färsk physalis däremot har varit nära min matvärld sedan 90-talet. Är det ett nypåfund eller har de alltid hetat incabär och jag bara lyckats missa detta i alla år, vet någon klok läsare något om saken?

Vidare så känns det som att priserna är hutlösa. Kilopriset på de torkade bären ligger på saftiga 700-800 kr/kg, klår gojibären med nån hästlängd eller så, medan vanliga otorkade bär ofta är rätt prisvärda tycker jag. 2 korgar med ca 30 bär (visserligen generellt ej ekologiska till skillnad från de torkade) vardera kostar en tjuga. Är det rimligt med en sådan prisskillnad, är torkningsprocessen enormt tidskrävande kanske, finns det någon stor variabel här som jag inte är medveten om, eller är detta helt enkelt en traditionsenlig kosthajp där något görs nytt och konsumenten får betala för idén om ett nytt superbär mer än för den faktiska produkten?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

torsdag 26 november 2009

Allt för konsten

Denna vecka har fortsatt som den förra slutade. Jag bor på jobbet kan man lite överdrivet säga, i mina pappershögar. Upp kl 5, på jobbet 5:45 och hemma igen först kring 21-knycket, varje dag. För att klara av det på ett bra sätt har jag några strategier. Givetvis hjälper det otroligt mycket att ha sin bästa vän i rummet brevid, men utöver det så är det viktigt att t ex dricka en riktigt bra latte om dagen, eller att smita iväg på ett flowpass, eller att lyssna på massa bra grejjer på Spotify (just nu är favvolistan soundtracket till min kompis Kristina Hultmans nya debutroman!). Jag tar på mig mina allra finaste tantklänningar (drömmer), strumpbyxor i prickigt eller klarrött och gör därmed allt annat än att gå ned mig.

I tisdags hastade jag igenom ICA i NK-huset efter basvaror (jag vet, typ så höga priser som om mjölken vore gjord av guld därnere, men bekvämlighet är allt dessa dagar) och såg att de reade ut en del viltkött, sista datumdagen. Jag var inte sen att ta chansen och fick med mig vildandbröst hem till falukorvpris, helt otroligt! Har aldrig sett ett sånt innan, än mindre tillagat det, men hur svårt kan det vara?

Kom hem vid 21 och påbörjade vad som skulle visa sig bli ett riktigt litet långkok. Så kan det vara när man har en hobby som inte är utförd i en handvändning alltid. Det blev i alla fall både kul och asgott, här är mitt recept på övertidsanden, markören mellan total matmisär och lycka mitt i allt bråttom!

/ 600g vildandbröst / smör / ca en halv dl torr sherry / en näve champinjoner / en stor palsternacka / tre små morötter / soya / fond / salt&peppar / ostronsås /

Fräs fågeln i smör på rätt hög värme så att den får en fin yta all over. Skvätt över sherry när detta är gjort, droppa över lite soya, låt fräsa en smula till tillsammans med grovt hackad svamp och lägg sen över en en större gryta. Låt fågeln täckas nästan helt av vatten, krydda med fond, salt och nymalen peppar, lite mer soya och en skvätt ostronsås, favvoumami hemma hos mig.

På med grovt skurna grönsaker, lock, och låt sedan puttra på i 1-1,5 timmar tills köttet är riktigt mört. Somna sen riktigt gott och dröm om morgondagens matlåda. Serverades med en sallad på tomat, pistagenötter och örter. Fab.

tisdag 24 november 2009

Fisken, icke att förglömma

På senare tid har vår vän fisken blivit lite bortglömd. Inte min mening alls, men på något vis har det varit mycket antingen-eller-mat denna månad. Vegan eller råköttis känns det som. Tror att jag föråt mig på lax under tidig höst när jag var kökslat i vardagen, sådär som det blir ibland. Det kunde man ju inte tro, att lättja skulle slå tillbaka på en, eller?Jag gjorde därför avbön igår, framför en gigantisk tallrik sashimi. För er som hittills inte provat utan bara är inne på sushi: vänd blicken uppåt, utåt. Sashimi är ett hav av allt det goda på sushin. Som att få tillåtelse att äta bara njuta marsipanen, vaniljkrämen och grädden på prinsesstårtan och helt slippa transportsträckekakan därunder!

Du kan få ris vid sidan av på de flesta ställen, men själva rätten utgörs av olika typer av fisk och skaldjur skurna i tunna skivor. Algsallad, lite riven rödbeta, sedvanlig mörk japansk soja, wasabi och ingefära serveras till. På "mitt" ställe, Sushiyama ,som ligger nära jobbet mitt så lägger de dessutom upp maten på ett helt fantastiskt fint sätt. Snabbt går det, och ändå får man sig ett helt konstverk till livs! För en lågkolhydratare (latin: lowcarbus minimus) som jag så är det ju rena drömmen till utelunch, och för hela befolkningen som sådan är det en sannolikt välbehövlig omega-boost av rang.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

måndag 23 november 2009

Ett skepp kommer lastat från Matkaravanen

När jag tuffat mellan Göteborg och Stockholm de senaste veckorna så har det varit en sann fröjd att få plöjja Lisa Förare Winbladhs bok Ditt nya skafferi - Smaker från matkaravanen.

Även om boken inte är splitter ny längre (från 2007), så kan jag ändå definitivt identifiera mig med titeln. Trendvågorna i kök och skafferi brukar gå höga och hajpade livsmedel kan vara "ute" (dvs mindre förekommande i Aftonblaskans söndagsbilaga) ett år efter att de var på allas läppar. Det som Lisa skriver om är dock i mångt och mycket sådant jag av okunskap och lätt ängslan inte närmat mig ännu. Alla konstiga guckor och pulver i asien/thaibutikerna med etiketter som mina ögon inte kan förstå ett jota av. Jag kan inte anklaga mig själv för detta alls, jag tycker inte att det är rimligt att kräva att man skall köpa lila räkgegg och på egen hand fatta att det däri finnes stor smakpotential. Jag är tacksam för att vissa är galna nog att ta de där sprången ut, jag låter er guida mig!

Jag uppskattar upplägget på Lisas bok, bra grundplåt ges i kapitlet om umami och dess effekt på matlagning (på senare tid har hon skrivit mycket mer om detta dessutom), det ger en grundförståelse som gör att man lättare kan ta till sig nyttan av den dära räkguckan... Att ange smakkamrater efter varje livsmedel i den digra listan är helt perfekt - på så sätt kan man själv som rookie faktiskt börja prova och experimentera. Bli lite ledd vid handen samtidigt som man ju måste göra grovjobbet själv såklart i att hitta sina recept, smakbalanser man trivs med osv.

Receptdelen är otroligt vackert fotad och nästan allt känns både främmande och spännande för mig. Jag kommer definitivt ha denna bok som bibel när jag tar mina första stapplande steg i de knasiga butikerna jag aldrig vågat gå in i. Jag planerar dessutom att ta hjälp av Stockholms matkaravan själv redan nu innan jul för att få en spark i ändan. Någon som vågar hänga på?

(Fler har f ö vågat mera efter att ha kikat i boken under åren, däribland Roslagsmat, Kardemums och Ragazze.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

söndag 22 november 2009

Service 2.0

Provianteringen inför denna Göteborgshelg skedde i vår anrika Saluhall vid Kungstorget. Göteborg har till skillnad från Stockholm rätt humana matpriser även när det skall vara lite "fint".

Jag går till en farbror och handlar mina färska nötter, oliver och feta, till Inglesta kalkon och köper fin och närproducerad mat. Kanske blir det ett surdegsbröd hos Steinbrenner, en Faki med vitlök på stående fot på Alexandras om man är småhungrig. Bacon blir det alltid, bra kvalitet för en spottstyver, och om jag söker nån knasig krydda eller grönsak så finns den otvivelaktigt att få tag på där.

Står i kö länge och väl för att träffa nån av de kunniga säljarna hos Hildas ost. Hos dem har jag alltid fått fin guidning, top notch-rekommendationer även om det är fredagsrusning. Du kan gå dit och berätta förutsättningarna för en bjudning du skall ha och få med dig en komplett ostbricka utan att bli ruinerad. Det förvånar mig alltid att de tar sig tiden när mycket folk står i kö, men det gör också att jag själv står i kö helt utan att knota.

Igår såg jag en så himla snygg ost i deras disk som jag fick smaka. Det såg ut som en mögelost, men det var i själva verket så att den hade ett mellanlager av aska och det visade sig att det där haft en funktion historiskt sett som jag inte tidigare känt till; när man hade få djur på gården så gjorde man kanske bara en halv ost en dag, skyddade den med ett lager aska och sedan nästa dag fick man ihop med mjölk till andra halvan. Det kallar jag service! Det berikar både mig och måltiden att veta mer om traditioner och tillverkning, och när jag inte kan fråga mina handlare om sånt här o ch få vettiga svar så blir jag lite ledsen. Det är ju såhär jag vill att det alltid skall vara. Hög kompetens och passion för det man sysslar med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

fredag 20 november 2009

En dag vid havet

Idag samlades vår Bohusländska släkt ute på Öckerö för att begrava lilla morfar. Min mamma hade kommit överens med sina syskon om att ge pappa Alexius vad han ville en sista gång. På menyn i församlingshemmet stod Budapestlängd, trots att ingen av dem gillar det särskilt mycket. Legenden säger att detta var vad som serverades i deras föräldrahem varje förbenade gång något skulle firas. Vid ett tillfälle hade det inte fått att få tag på Budapest varvid min morbror köpt hem prinsesstårta istället. Mött av ett fullkomligt oförstående hemma, givetvis. Tradition är starka och kompromisslösa grejjer för vissa, helt klart.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 19 november 2009

Min poserande shiitake

I min matlåda hela veckan har mängder av kinesisk huskurssoppa legat (jasså, ni trodde att det inte gick laga mer soppa denna vecka? Never doubt me.). Mikkan har sett på TV och härmat. Trädgårdsapoteket heter en ny serie som går på SVT, fredagskvällar just lagom till att jag hunnit hem från veckopendlartåget, och i fredags kokade programledaren James Wong en brygd som enligt hans kinesiska (antar jag) mormors recept skulle vara så stark att man knappt står ut - då är det lagom. Eh, mission accompliced, om vi säger så...

Resultatet av receptet nedan blev en oväntad mastodontupplevelse: 4 liter hetta. Mina plastburkar hemma tog slut efter 2,5 liter kanske, efter det fick jag tänka utanför lådan om vi säger så. Fantastiskt gott och stärkande hur som helst, och gav mig lunchlådor att variera snabbsalladen med hela veckan lång, och säkerligen en bit in på nästa om jag inte lyckas bjuda bort resten.
Släng i en gryta och låt bubbla i 1-1,5 timmar:

/ 2 skivade gula lökar / ca 500 g kycklinglår (3-4 st) / en hel färsk vitlök / 2 röda chilifruker med hälften av dess frön* / 5 cm finstrimlad färsk ingefära / ett par msk buljongpulver alt 2 puckar fond du chef / 100-200g gojibär blötlagda i nån timme innan (häll av blötläggningsvattnet, det skall inte ned i grytan) / ett par nävar shiitakesvampar i halvor / vatten i grytan så att det knappt täcker kycklingen /

När kycklingen är såpass tillagad att den går att dra av benen i princip så gör just detta: plocka upp dem, ta loss köttet från benen, lägg ned köttet i soppan och lägg in i burkar bäst du kan!

* Jag är en mes på den fronten, om du vet med dig att du gillar riktig hetta så fega absolut inte här, kör i alla frön.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 18 november 2009

Snabba lådan

Skynda, ila, vi har ingen tid att vila. Tokmycket jobb helt plötsligt. Hemma ligger en bit älg i en mystisk marinad, inne på dygn två och jag hoppas av hela mitt hjärta att hinna tillaga den ikväll - hur skulle det se ut om det inte gick ihop sig undrar jag? Om det blir bra delger jag er läsare såklart, annars lyder jag under devisen gör om, gör rätt och återkommer senare med min (hittills) bästa älgmarinad!

Tills dess kan jag berätta hur jag gör när det är bråda dagar. Det är extra viktigt att ha med bra lådor till jobbet och hinner man inte laga mat hemma på kvällarna så kan den utmaningen te sig tuff, men se här!

Tips:
1) Övertidsshoppa en gång och se till att få med dig en bra bit god salladsost, typ feta eller parmesan, fräscha råkostgrönsaker, vackra gröna blad och nötter så att staschet är klart.
2) Koka upp en 4-5 portioner quinoa (ju mörkare i färgen destu mer antioxidant, jag själv kör den koola svarta varianten) med några smulor buljong och ha i kylen under arbetsveckan.

På morgonen sen är det busenkelt att svänga ihop följande direkt i matlådan:

Grunda med önskad mängd kokt quinoa, hyvla/riv i råkost, vitkål & rödbeta ena dan, rödkål och morot andra exempelvis. Hacka nån tomat, kanske lite rödlök och en halv avocado, lägg det på råkosten. Smula över t ex fetaost, dunka över bra med oliv- eller rapsolja, pressa på lite citron och toppa med nötter och strimlade spenatblad. Variera med olika nötter och frön, kanske oliver, kapris, vitlök eller nya grönsaker som tunnt skivad blomkål och zuccini.

Eftersom grönsakerna ligger i oljan ett par timmar fram till lunch, så marinerar de igenom sådär skönt. Smakar asbra!

Det behöver inte ta mer än ett par minuter, du får bra mat med dig som gör en kanske lite jobbig dag bättre, och slipper bli pissur över ännu en äcklig 80-kronorssallad från Panini.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 17 november 2009

Spenat ♥ Wasabi = sant

Jag är helt klart inne på soppor och puréer just nu (- det finns bevis! Kolla här, här och här t ex!). Råkost i all nyttig ära, men det är soppor och grytor som värmer upp mig inifrån och ut i dessa regniga tider. Spenatsoppa är en klassiker hemma, men när jag gjorde den nu senast så jobbade jag lite mer på att få den extra len och fin i smaken. Med ett helt otippat vapen i min hand lyckades jag med vad jag företagit mig.

Spenatsoppa med wasabi

Räcker till ca 3 portioner.

/ 1 paket fryst hackad spenat / en näve champinjoner i halvor / en halv finhackad lök / en halv riven morot / en matsked wasabipasta (eller mer om du vågar!) / en klutt vegetarisk fond du chef eller motsvarande / en liter vatten / 2 dl grädde /

Fräs svamp, morot och lök i smör i din soppkastrull. Lägg i halvtinad spenat och låt bli varmt. Spenaten behöver inte ha helt tinat när du häller på vattnet. I med fond, lite salt och peppar, och sedan wasabi undan för undan.

Återigen varnar jag för att överkrydda, det är starka grejjer vi har att göra med och alla har så himla olika toleransnivå i smaklökarna. Jag tryckte i kanske en cm i taget från tuben. Lite väl försiktigt måhända, men men. Toppa med grädde och avnjut med ägg kokta sådär lagom krämigt hårda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag 16 november 2009

Rödgrön kärlek

Som jag skrivit innan, så älskar jag bovetecrunch gjord på långsammast möjliga vis. Och som bekant lagar jag ofta mat med ögonen, lägger till sånt som ser läckert ut ihop med det andra. Om en soppa börjar med morötter så halkar lätt röda linser, chili och aprikos med av bara farten, eftersom det är så satans snyggt ihop!

När crunchkontot nu återigen sinat (vilket det lätt gör när man har en crunchande mams inneboende i ett par månader), så har jag äntligen fått tillfälle att gå loss. Lyssna på det här: basen är som vanligt bovete och gyllene linfrön, kompisar denna gång blev knallröda gojibär, knallgröna pistagenötter och lite av de mer mer sobra pumpakärnorna. Kryddat med kanel, svagt sötat med agave... En dröm - precis som frukosten skall vara, som en fin förlängning av nattens vila!

Jag har tidigare beskrivit tillvägagångssättet här, men med nya ingredienser så kom också en uns av anpassning. Jag lade bovete och alla frön i blöt tidig kväll, kring 18-knycket. Proportionerna är sannerligen inte skrivna i sten, men blev för mig ca 3 delar bovete, 1 del linfrön och 1 del pumpakärnor. När jag gick och lade mig, säg midnatt, så slängde jag ned 1 del grovhackade nötter. På morgonen lade jag i 1 del gojibär och lät ligga i ett par timmar innan det var dags för ugnen i ett dygn. Att lägga nötterna i blöt för den fluffiga och spröda vid rostningen, och det är bra att bären får suga åt sig lite vätska så att de inte torkar ihop alldeles under sitt ugnsdygn. Gojibär bara rakt upp och ned som man köper dem gillar jag inte något särskilt. Tycker att de smakar mög, gammelt skåp liksom, men något bra händer helt klart vid blötläggningen. De kanske väcks ur sin smakdvala?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 15 november 2009

3 rätter retro

Igår kväll höll vi en riktig konceptmiddag för några goda vänner här hemma i Göteborg. Hela dagen var en sån där "inför-dag", åkte till stan och trängdes med resten av stan för att få fatt på de sista ingredienserna, ofantliga köer på såväl saluhallen som caféet jag drog till för att återhämta mig med en snabb kaffe. Puh!

Väl hemma pyntade jag fint med vackra snittblommor och påbörjade arbetet med min retrofest. Jag lovar att ni känner igen följande stjärnskott från bjudningarna på 80- och 90-talen.

Förrätt: Räkcoctail

/ Ett par nypor färska räkor placeras i ett vackert coctailglas / en nypa tunt skivad blekselleri / en halv alt en kvarts tomat (beroende på storlek, mina tomater var små) / en-två matskedar coctailsås / enligt nedan:

Sås till 6 personer:

/ En burk créme fraiche / 1 msk chilisås / 10 droppar tabasco (eller mer om du törs) / saften från en tredjedels citron / salt & peppar /

Smaka av all kryddning eftersom, kläm inte i massa citronsaft direkt utan lite i taget, jobba på samma sätt med tabasco.

Varmrätt: Smördegsinbakad fläskfilé med potatisgratäng

Räcker till 6-8 personer.

/ Ett paket smördeg / 2 fläskfiléer a 1-1,2 kg / Salt & peppar /

Fräs filéerna i smör, så att all saft stängs in i bitarna. Krydda på en salt och peppar. Låt svalna på ett fat när alla sidor fått fin färg. Kavla ut smördegen tunt så att de kan täcka en hel filé. Jag använde två bitar fryst deg per filé, och gjorde mina fina dekorativa hjärtan av det sista arket. Snåla inte på mjölet vid utbakningen, och stryk ut din smaksättning på en av de utkavlade smördegarna innan du lägger på filén. Jag gjorde två olika smaksättningar:

Alternativ 1: 1-2 matskedar grovkornig starksöt senap och ett par rivna champinjoner
Alternativ 2: en bit gorgonzola och 2-3 matskedar marmelad med citron- och flädersmak

Rulla in varje filé i deg, pensla med uppvispat ägg i alla skarvar så att degen inte glider isär, vik in sidorna och pensla ihop dem också. Om marginalerna är små så är det en god idé att sticka in några tandpetare som håller ihop degen under gräddningen. Skåra degen lätt på ovansidan, lägg på fina degdekorationer och pensla hela paketet med ännu mer uppvispat ägg. 200 grader mitt i ugnen i ca 35 min, tills köttermometern visar 70-75 grader. Lägg över en bit folie när degen fått vacker färg, så att den inte bränns vid.

Potatisgratäng utgör vid sidan av hasselbackspotatis det klassiska tillbehöret:

Räcker till 8 personer.

/ 2 kg potatis / 5 dl grädde / 3 dl mjölk / 6 klyftor vitlök / 400-500 g stark ost / salt & peppar /

Jag skivar alltid potatisen supertunt i min hushållsassistent. Blanda i en ugnsform med pressad vitlök, större delen av den rivna osten, salt, nymald peppar och vätskan. Blir underbart krämigt i mitten av ugnen, 200 grader i ca 40 minuter.

Efterrätt: Päron och After Eight

Grädde konserverade päronhalvor några minuter i mitten av ugnen, 200 grader, en skiva After Eight per halva. När chokladen börjat smälta ned: ta ut och servera med glass och starkt kaffe.

Avec: Klassiskt sällskapsspel

Retro finns i en butik nära dig, och kan servera 3-5 spelare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ps. Följ min blogg med bloglovin

torsdag 12 november 2009

Aggro-maten du inte borde vilja vara utan

Fråga dig själv: när gick jag loss med morteln senast? När plockade jag vilt bland grejjor i skafferiet och dunkade ihop dem? När gav jag mig själv kärlek genom att lägga ribban på snabba matlagningen hemma en vardag lite högre än vanligt? Jag skulle önska att ni andra svarar "typ igår" på frågorna, och att ni även gjorde det förra veckan. Varför? För att det är kul, för att ni kommer må bättre, för att ni förtjänar det!

Min mortel är paradoxalt nog en mycket god kamrat i det som jag kallar varsam matlagning (se t ex min snällmüsli , mina mandlar eller rå-gaspacho). Näringsspäckad råkost, både frukt och grönsaker, blir så mycket häftigare om de dressas med nydunkade oljor, kryddor och nötter. I allt större utsträckning övergår jag till att köpa hela kryddor istället för de på förhand malda, typ kardemumma, spiskummin, muskotnöt eller peppar av olika slag. Det betalar sig i smak vill jag lova.

Ha den klassiska pestomodellen som utgångsläge, tänk nöt ♥ krydda ♥ olja. Lägg till sådant som vaniljstångsfrön, chilifrukt eller parmesanliknande ost om det passar dig, oliver eller kapris, zest från citrusfrukter och kanske en klyfta vitlök. Grönsakerna blir så sanslöst mycket roligare då! Du kan också handla mer begränsat efter säsong om du känner starkt för sådant, eller gå på bara billiga rotsaker om kassan är skral, och fortfarande äta både grymt gott och varierat.

Testa både nötter och frön, sesam, pinjenötter, valnötter, paranötter, mandel, solrosfrön, mortla med en fin olivolja eller kallpressad rapsolja (en fin olja är det enda dyra övningen kräver. Annars går det åt pipan, skit in skit ut, ni vet...) och smaksätt. Romanticatomaterna och groddarna nedan är dressade med följande Pesto Rough:

1 näve pinje- och valnötter
1 riven vitlöksklyfta
Saften och zesten ( dvs skalet) från 1/2 citron
En hög riven smakrik ost jag aldrig hört talas om från min lokala handlare
1/2 kruka persilja
Salt & nymald peppar
Rikligt med olivolja

Använde samma pesto igår i matlådans rödkålssallad. Efter en kylskåpsrensning på jobbet så slängdes den av misstag, och det märkte jag först när jag hungrig och förväntansfull sprang till kylen. Bör noteras att förlusten av detta kärleksfullt tilldunkade tillbehör gjorde mig djupt aggro. Morr.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 11 november 2009

Mat med guldkant: rå kakao

Som bekant innebär rå mat att den inte upphettats alls alt ej till temperaturer som förstör dess näringsämnen och enzymer. Raw food i sig är en hel rörelse och fler och fler går över till att mer eller mindre bara äta råa grönsaker, blötlägga och grodda mat istället för att koka osv. Inte min grej som livsstil på heltid direkt, men det fina är att en rad snygga och nyttiga råvaror blivit allt vanligare i och med råkostarnas framfart. Rå kakao är ett bra exempel på detta.Bitarna kallas nibs ibland och är helt enkelt mindre bitar av kakaobönan (som jästs för att kunna ätas alls) helt rakt upp och ned. De är rika på magnesium, som många har lite brist på (kramp i muskler kan t ex komma ur en sådan brist), och andra mineraler som zink och järn. Antioxidanter, goda fettsyror (vilket gör dem klänsliga för ljus och syra, bra med heltäckande burkförvaring) och något som vi är många som upplevt: aminosyran tryptofan, som funkar som ett litet lyckopiller efter att ha fått valsa runt i våra inre kemiska system. Kroppen tillverkar serotonin av tryptofan, och det ligger bakom snacket om att du blir lycklig av choklad.

Det finns studier som visar att kakao är nyttigt för hjärtsjuka, men större mängder verkar kakao inte vara så lätt att hantera för levern, och verkar både lite beroendeframkallande och uttorkande. För egen del så känner jag dock att man inte konsumerar särskilt stora mängder av den här typen av livsmedel. Jag dricker kaffe dagligen och står för min addiktion. Kakaobönans kraft att framkalla ett beroende motsvarar koffeinet med ca en fjärdedel, så det är rätt milda effekter vi talar om egentligen. Vissa upprörs över att kakao- och chokladfabrikanter inte berättar detta för sina konsumenter, men jag känner mig rätt förlåtande inför detta.

Användningsområden? Ja, under längre tid nu så har vissa chokladsorter innehållit kakaonibs för att tillföra lite fin crunch. Jag själv mortlar och har i min nöt- och fröbaserade improvisationsmüsli, i smoothies och mina bumsbollar.

Tidigare artiklar i serien om mat med guldkant: Hampa, Bipollen och Spirulina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag 10 november 2009

Kocken på ärten

Isterband får hemma hos mig alltid sällskap av rätt klassiska tillbehör; senap, saltgurka, kanske rötbetor och stuvad potatis, broccoli eller blomkål. Det var därför inte helt lätt att se kylen gapa tom, med undantag just för en bunt isterband som jag handlade på mässan i helgen.

Men, det man inte har i kylen får man ha bakom pannbenet, som jag brukar säga. Jag gjorde något nytt, testade mig fram och kom ut matlagningssessionen som en vinnare.

/ 1 dl grädde / 1 dl mjölk / 1 dl vitt vin / Ca en halv påse frysta ärtor / Salt och peppar från kvarnen / 7-8 korn rosépeppar /

Blanda vätskan i en kastrull och låt bubbla på svag värme en stund till smakerna gifter sig bra. Salta, peppra och smaka av efter hand så att du inte överkryddar. Mortla rosépepparkorn efter behag och addera, tillsammans med så mycket ärtor så att de precis täcks av ihopkoket - det skall vara trångt om saligheten för att purén sen skall få bra konsistens!

Mixa på ett eller annat vis när ärtorna blivit genomvarma. Sila purén, jobba med en sked eller slev för att all sås går vidare till andra sidan, så att vara ärtskal blir kvar i silen. Svårare än så var det inte att få till världens härligaste och framförallt i särklass vackraste tillbehör till middagen. Fantastiskt gott tillsammans med isterband!

Experimentera gärna med andra smaksättare, finns ju hur mycket som helst som kan bli tokbra. Gör så att du blandar smaksättaren med nån matsked av vätskan för att se om det gifter sig eller ej. Jag själv provade först med pepparrot, men det krockade helt med vinet jag valt. Var rätt tacksam att jag inte hade hystat i massor direkt i såsen. Smidigt sätt att experimentera utan att behöva börja från scratch hela tiden!

Har du förresten tankar och bekännelser rörande just isterband, så kan du skriva av dig hos DN:s Aptitretare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 9 november 2009

Om korv och omsorg

Jag har idag tagit del av två matdebatter hos andra treviga bloggare som jag gärna vill dela med mig av. Båda är skrivna av finalister till Stora Matbloggspriset, and it goes a little something like this:

Kryddburken på Öland blev riktigt ifrågasatt att flertalet läsare efter ett inlägg om mat med korv i. Ganska okontroversiellt kan man tycka, men det är ett flerbottnat ämne. Dels berör det fin- respektive fulmat; jag får ibland kommentarer om att jag äter skitmat när jag äter korv, oavsett vad för typ det är, som om det är någon form av skämsmat. Det stör mig, är ett matsnobberi av rang för du kan absolut köpa bra korv med hög kötthalt och lite skräp, det behöver inte ligga i korvens natur att innehålla dåliga råvaror. Som Kryddburken framhåller så är traditionen att göra korv kommen ur något gott, ett perspektiv som vi tappat. Det är inte längre viktigt för vår direkta överlevnad att ta tillvara på precis allt, vi slänger ofantliga mängder mat varje år både i Sverige och resten av i västvärlden som en följd. Back to basics kanske inte vore så dumt trots allt? Hemma jobbar jag på att slänga så absolut lite som möjligt, att inte köpa mat i överkant och använda råvaror trots att datumet gått ut. Ofta är det helt ofarligt, använd ögon, näsa och smaklökar för att själv avgöra!

Jennifer Spratly som bor i Hongkong skriver om äldreomsorg och maten till de gamla. Hon låter sig bli berörd, och jag tycker att det är otroligt viktigt att hålla ämnet vid liv, även om det inte är första gången den dåliga matkvalitén är på tapeten. Det finns mycket kärlek i vården, många människor som arbetar där har så ofantligt mycket att ge. Att hävda att alla steg i vårdapparaten inte funkar skall inte ta ifrån dem kredden för deras storslagna arbete. De som lagar maten till de lådor som hemtjänsten delar ut menar givetvis inget illa, men som många andra har de sannolikt inte de bästa av förutsättningar. Råvarorna och tillverkningsutrustningen är sannolikt sådär bra, skit in skit ut som man brukar säga där jag kommer ifrån.

Jag hoppas och tror att mina föräldrar och jag med min generation kommer åldras med en helt annan värdighet. Vet vet med oss att vi har rättigheter, ett värde, vi är mer vana vid att ställa krav än våra mor- och farföräldrar. Tänk när äldreboenden får med veganer, råkostare och lowcarbare att göra, de som redan idag vägrar tillsatser lär sannerligen inte bli mindre på krigsstigen på gamla dar. Jag tror att starka viljor kommer kräva förändring, och sörjer att mor- och farföräldrar kommit ifrån en tid där man inte sagt ifrån utan tackat och tagit emot oavsett vad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

söndag 8 november 2009

Känn ingen sorg för mig Göteborg


Håkans bästa låtar dundrade i vardagsrummet idag medan jag vispade för fullt. Mina bästa vänner i Göteborg var påväg hem till mig och jag planerade stordåd, denna gång med mitt dubbelvåffeljärn i högsta hugg. Jag provkörde järnet i fredags kväll, gjorde en standardsmet för frasvåfflor. Visst, det var en trivsam upplevelse, sylt och grädde bibringar ju alltid en sanslös njutning, men själva våfflan smakade ärligt talat inte något särskilt. Gör om, gör rätt tänkte jag - hittepå måste väl bli mycket bättre?

Jag ger er Mikkans frasigaste våfflor de luxe:

2 dl mandelmjöl / 2 dl vetemjöl / 2 dl kallt vatten / 1 dl mjölk / 4 dl grädde / 0,5 krm salt / 2 ägg / 2 msk smält smör /
Låt mandelmjölet ligga och svälla i vattnet en stund (motsvarande tiden det tar att dra över med dammsugaren inför att brunchgästerna skall komma, t ex). Vispa upp grädden separat, "lagom" hårt. Just lite lösare än du skulle göra om du skulle servera kladdkaka, t ex. Elvispa ihop siktat vetemjöl med mjölken och mandelmjölsblandingen. Slickepotta i det hela i den fluffade grädden, strö i saltet, knäck i äggen, häll i det smälta smöret och kör snabbt ihop. Smält lite extra smör och plocka fram en pensel att smöra våffeljärnet med mellan varje gräddning. Räcker till att göra 3-4 personer smällmätta.

Fraset i våfflorna var inte av denna värld, över all förväntan, och mandeln ihop med saltet gjorde att våfflan blev mindre av en autobahn för toppingen och mer som en skogsväg som är vacker och njutbar i sig. Jag serverade med vispad grädde smaksatt med vaniljstång, granatäpplekärnor och ekologisk blåbärssylt. Brämhults äpplejuice hemma idag tack och lov, och espressomaskinen gick varm.

Mackmaterialet jag också dukat fram rörde ingen av oss vid alls. Det gäller att veta vart man har sina prioriteringar.

Gästerna hade med en lite sen födelsedagsgåva av bästa sort: hemgjord plommonmarmelad, lovely!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag 6 november 2009

Det Goda Köket: efter

Ärade läsare, en av de allra bästa jag vet kammade hem priset idag: Pickipicki. Juryns hederspriser kommer meddelas under helgen. Den stora behållning av detta har varit den glädje och stolthet över mitt eget arbete som jag känt i en vecka nu sedan nomineringarna kom. Med nomineringen har en mängd nya läsare kommit hit, och ni är varmt välkomna varenda en av er! Riktigt roligt var det också att idag få stifta bekantskap och spendera lite tid med Rebecca, Tina, Christopher, Kinna, Gitto och Annika.

Själva mässan som stod värd för utdelandet av priset, Det Goda Köket, hölls ute i Älvsjö (lite märkligt för en Göteborgare att åka ut i förorten för att gå på mässa när man är van att det serveras mitt i smeten). Matkändisarna duggade tätt (jag såg dessutom Staffan Ling - starstruck!). Jag hittade en del vettigt att köpa med mig hem, choklad, isterband, tidningar. Såg massa mumsigt, men saknade känslan av att grytor stod och puttrade, jag hade önskat fler påträngande dofter snarare än fläshiga stora bilderpå banderoller, och fler småfabrikanter man inte hört talas om framför stånd fyllda med prudukter från Scan, Dansukker och Ridderheims. Jag förstår att de finns där, men det känns trist att det var mer som som fredagssmakproven som bjuds på ICA än en upptäcksfärd i det småskaliga matsverige.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det Goda Köket: före

Alldeles strax utdelning av pris för årets bästa matblogg enligt juryn. På scenen kl 10:15, Det Goda Köket som hålls ute på Stockholmsmässan i Älvsjö. Förra året såg det ut såhär när surdegs-Martin vann (bild: Stockholmsmässans bildbank)(måste skaffa mig boken!). Undrar just hur de resonerar i år? Nå, snart är magpirret över - may the best blogger win!

torsdag 5 november 2009

Chocolate is what dreams are made of

Fin dag igår. Grymt sweet ny kostym, gled runt och kände mig fly hela dagen. Latte från Kafkaf, skön stämning på jobbet, lunchspinning inimellan, energi över till andra, fin matlåda med hemifrån. Små snöflingor som föll därute bekymrade mig inte, jag kommer tids nog köpa både varm jacka och broddar. Funderade för mig själv på drömmar och ambitioner, vägar som är både möjliga och omöjliga att ta.

Avslutade dagen på bästa sätt, med fina vänner: 400 g färsk lax, kotletter eller hel i bit (det går alldeles utmärkt att dela själv, mycket billigare med en hel bit) / 2 tråg färsk spenat / 1 puck chevré / 3 dl grädde / 2 msk syrlighet, t ex citronsaft eller ljus vinäger /

Vi delade laxen i kotletter, lade i botten på en ugnsfast form, bäddade in den ordentligt i spenat, smulade över osten, saltade och pepprade och slog sedan över grädde blandat med vitvinsvinäger. Ugnen på 200 grader, låt stå inne i ca 15 minuter (använd ögonen, se om köttet är lagom tillagat mitt inne i biten istället för att bara gå på klockan). Medan vi väntade slank en bit kavring med ytterligare chevré, honung från Skebo herrgård, och lite balsamico ned.

Enklaste salladen till maten:

/ 2-3 dl kokta kidneybönor / 1 mogen avocado / 1 tråg machesallad / 2 nävar små coctailtomater / en halv rödlök / dressa med en fin olivolja, pressad citron och örtsalt /

Tro det eller ej, men vi orkade även med desserten. Som det spanska ordstävet säger: Tankar skall vara klara och chokladen tjock.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 4 november 2009

Förkovran

Så kom äntligen mitt efterlängtade paket från AdLibris. Jag känner verkligen ett behov av att komma vidare, lära mig lite mer om det jag sysslar med, och har en levande shoppinglista som skall betas av, men bara i sådan takt att jag faktiskt hinner läsa och reflektera över det jag köpt. Inte lätt för en samlare som jag, ni skulle se hur bokhyllorna bågnar där hemma, med både sådant som jag läst sönder och sådant som är superintressant men aldrig blivit öppnat ens. Vissa saker blir liksom aldrig av, och jag har nu lärt av misstaget att köpa stora buntar böcker på en gång.

Som stort fan av Matälskarbloggen har jag ett tag haft ögonen på Lisa Förare Winbladhs alster Ditt nya skafferi. Den är inte ny på något sätt, kom ut på den tiden Lisa fortfarande låg på blogspot och inte hade skapat ett eget krypin på ljuva Taffel. Så många knasbollsingredienser som hon rör sig med som verkar fantastiskt kul och trevliga, jag hoppas på att vidga mina vyer.

Sally Fallons bok Nourishing traditions har jag haft ögonen på ännu längre. Det hela började med mandlarna. Jag fick nys om hur mycket näring - framförallt de goda fetterna - jag alltid sabbade när jag rostade nötter och frön genom att brassa på 250 grader i ugnen via Mats som driver företaget Solid Health. Han tipsade om Sally Fallon, sa att det var en riktig guldgruva vad gäller näringsbevarande metoder, och jag testade en ny tillagningsmetod. Så, jag har rätt höga förväntningar. Den har dock över 10 år på nacken och mycket forskning inom kunskapsområdena kost, hälsa och näring har ju utförts sedan dess, det måste man ju ha med sig i läsningen. Fallon är hur som helst aktiv forskare i näringslära och förespråkare av bra fetter i kosten, något hon nog var rätt ensam om på 90-talet, tänker jag mig.

Det blir urspännande att läsa och lära, jag återkommer självfallet med recensioner förhoppningsvis fyllda av insikt och entusiasm!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

tisdag 3 november 2009

Den liksom ropade till mig: "Skall vi leka?"

Ofta både handlar jag råvaror och lagar mat med ögonen. Om jag inte gjorde det skulle jag nog inte upptäcka särskilt mycket nytt. Knasiga frukter och grönsaker kan tala till mig från disken, de frågar om vi skall leka, och jag köper gladeligen hem dem även om jag inte har en susning på vilket sätt vi kan fortsätta umgås. Denna vecka har jag gjort en soppa på en helt underbar butternut squash som jag fann på Ekostore i fredags. Första gången jag har en sån i mitt kök. Strax över två tvärhänder hög, matt men fylligt gul, assnygg och välsvarvad liten sak. Inte riktigt en pumpa, inte riktigt en squash. Jag laborerade lite, tänkte: "vad kan gå fel?". Märkte att den inte var helt mogen, så jag kunde inte bruka alla delar, men tillräckligt för att få ihop till en helrätt soppa enligt nedan:

/ 2 lätt skrubbade ekomorötter, riktigt långsamt frästa i smör och nyriven muskot / 1 gul ekolök ännu mer lååååångsamt stekt i smör och ännu mer nyriven muskot / köttet av en butternutsquash, tärnat och stekt mjukt riktigt långsamt i smör och nymald svartpeppar /

Jag lade ovanstående i min blender tillsammans med:

/ 2 rågade matskedar eko-créme fraiche / en doft av mald kryddpeppar och dito kryddnejlika / ett par-tre deciliter stark lantbuljong /

Väl upplagd toppade jag med en slev belugalinser jag kokat på förhand. En skvätt soya i kokvattnet ger dem en extra skjuts av lite mer komplex sälta än om vattnet bara saltas på "vanligt" vis.

Nu står en låda soppa här på jobbet och kommer väl till pass på trötta eftermiddagar. Jag har en hel del undervisning efter jobbet denna vecka som härmed kommer förberedas på bästa sätt. En nöjd elev är en bra (och kanske, med lite tur, flitig) elev!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 2 november 2009

Den platta smaken av socker

Ett stycke hemmahelg har just passerat, kalendern rensad på allt annat än vila och mys. Stor glädje efter lördagens nomineringsannouncement från Stora Matbloggspris-gänget, gah, vilken grej! Så häftigt när mattan dras undan för en ett litet grand. Otrolig läsartopp under helgen, liten känsla av att vara utanför sin comfort zone med välbekanta läsare. Så, hej och välkomna alla nya, ni gör mig om möjligt ännu gladare!

Helt utan planering har mycket tid gått åt mat-TV. De galna brittiska tjockistanternas klassiska och pompösa matprogram, nervkillande kvartsfinal i Masterchef, Thirsty Traveller på Travel Channel, Edvard Bloms gästabud på 8:an och Niklas Mat på SVT Play. Det är helt uppenbart så mycket jag missar på veckorna, mest för att jag sällan är hemma innan 20-tiden då TV:n befolkas av deckarserie och kockarna redan har gått och lagt sig för dagen. Underbar tidsålder vi lever i, där du kan ta igen vad du än missat på nätet!

Niklas Mat är riktigt trivsamt tycker jag, och reportaget denna vecka (svtplay, kolla del 3 av 8) handlade om Stockholmskrogen Mistral, numer beläget i en gammal barnvagnsfabrikslokal i Enskede. Om ni vill se hur en slipsten skall dras, kolla klippet, för allt i världen:

Mistral diggas av mästerkockar, och gör helt klart sin egen grej. De jobbar med matens egna sötma, få smaker, varsam tillagning. I inslaget lagar de en lök, helt solo i princip, sötad med lite stevia, stekt under lugna och fina förhållanden. Verkar sanslöst spännande, och jag hoppas att få chansen att äta där snart.

I inslaget säger kocken att han slutat använda vanligt vitt socker, att den smaken är så platt jämfört med andra söta råvaror. Just nu är han inne på stevia. Jag själv har nosat på sådan sötning, men med kass resultat. Tror att jag använt en för koncentrerad produkt, extrakt i form av små vita kristaller, där det är som upplagt för att överdosera. På Mistral lär de ju ha bättre grejjer än jag fått tag i såklart, jag såg att de använde ett grönt pulver helt olikt mitt. Någon som vet vad det är för typ av steviaprodukt tro?

Många grönsaker har helt klart en inneboende sötma som man kan lirka fram, med smör och långsamt tillagningstempo. Det är komplexa smaker och härliga att upptäcka. Det är inte alltid du behöver söta maten för att få en bra smakbalans, men om det behövs så finns så mycket annat än det trista vita raffinerade sockret: lönnsirap, agave, honung, muscavadosocker och olika orientaliska fruktiga sirapsprdukter för att nämna några. Denna blogg till i samband med att jag uteslöt socker ur min egen kost, för vikten och hälsans skull. Nu när jag hittat balans i min kropp så ser jag ingen anledning till att äta strikt low carb. Socker är en smak som berikar vår mat, men ingen dussinsak - jag vill ha bra grejjer! Passande nog handlade Taffels senaste nyhetsbrev om det söta, under titeln Vi snaskar socker. De skriver så fint:

Låt oss först fastslå: det finns inget som helst naturligt i att renframställa sötningsmedel ur sockerrör och trycka i sig 100 gram om dagen av det. Ett sötningsmedel som bevisligen är medskyldigt till en lång rad välfärdssjukdomar. Låt oss sedan slå fast en sak till: Det finns tillfällen då det är värt att äta socker.

[Edit: det vart visst lite tjafs efter Niklas Mat, påpekade en läsare. Stevia är ingen förbjuden substans, men inte godkänd som livsmedel eller livsmedelstillsats, som en annan läsare upplyste. Här skriver SLV om definitioner av kosttillskott. Om nya livsmedel skriver de "Exempel på nya livsmedel som har fått saluförbud efter EU-kommissionens bedömning är betain och stevia. EU-kommissionen har upprättat en katalog över livsmedel och livsmedelsingredienser som bedömts som nya och därför bör tillståndsprövas innan de används. Katalogen är inte heltäckande och ska ses som ett hjälpmedel för att avgöra när tillståndsprövning krävs." Det är tydligen lite knaggligt för ett sk nytt livsmedel (dvs något vi börjat äta efter åt 1997 då detta började regleras) att bli godkänt, och efter vad jag kan se i ett styrelseprotokoll på SLV:s hemsida så ligger stevia just nu i pipelinen.]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag 1 november 2009

Rårakans återtåg

Emellanåt får man göra ett ryck för att återupprätta både mormor och farmors arv på matkultursidan. Jag för det gärna in i min egen tidsålder, formar det efter mitt egna liv och preferenser, men det känns skönt att förankra bakåt, att minnas.

Min mormor är uppvuxen i Göteborgs skärgård. Kargt, enkelt, ensamt, traditionellt. Under hela livet såg det någorlunda likadant ut, det fanns liksom ett matschema med stek och brunsås på söndagarna och sådär. Hon gjorde soppa med klimp och kalops till oss barnbarn, bakade gudomliga hönökakor, gjorde bohusländsk äggost till julen och lade in gurka varje vecka. Morfar lät maten tysta mun. Han var en garvad fiskare och matade ofta familjen med nyfångad rödspätta, av mormor enkelt stekt i smör med potatis och gräddsky. Det skulle vara som det alltid varit för honom. Jag minns att jag en gång lagade spagetti med köttfärssås (den enda exotiska rätt de tagit till sig) till dem. I min sås hackade jag ned både morot och lök och han bara tittade på mig, förstod liksom inte vad det skulle vara bra för, han var väl ingen kanin heller? Sött på något sätt.

Farmor var "statar-onge", uppvuxen otroligt fattigt och när hon väl var bliven farmor i en rätt stor familj så bjöd hon ofta hela gänget på storheter. Hon har bott i trakterna av Hjo hela sitt liv (där även jag är född), så färsk eller rökt Vätternfisk såsom röding och sik har stått på bordet nästan jämt. Klassiska strömmingflundror, fläskben, egen grynkorv* och egeninlagd sill har varit standard hos henne. Alltid marknadskarameller om julen, och kaffe drack man både på bit och på fat. Eftersom hon gillade att laga mat fick farfar alltsomoftast äta för två. Han behöll sin slanka silhuett genom livet, märkligt nog. När farmor hade försvunnit in i sin Alzeimerdimma så levde farfar ensam resten av livet. Han var, till skillnad från morfar, aldrig främmande för det nya. Han läste Nina Björk-feminism, hängde med, ville tänka nytt och när jag kom hem till honom med couscous, vin och arabiska kryddor så tackade han sannerligen aldrig nej.

När jag själv växte upp under 80- och 90-tal så tappade man mycket av den där klassiska robusta maten. Det koolaste man kunde sätta i sig var tacos, halvfabrikat var lite hett och nytt, och föräldrarna uppvuxna på grynkorv och kålpudding ville bort, bort. Till Italien, eller Frankrike, minst. Nu finner jag själv stor tillfredställelse i det genuint osnobbiga som husmanskosten har att erbjuda. Inga krusiduller liksom. Så, i mitt kök denna helg:

Rårakor:
en riven kålrot / ett ägg / 1-2 msk fryst hackad persilja / salt & peppar

Stek i smör på medelvärme. Ha tålamod innan du vänder så att rårakan verkligen får en chans att hålla ihop i ett stycke och bli sådär vackert gyllene. Till serverad en klick créme fraiche med curry samt en snabb sallad på spenatblad, fetaost och tomat. Husmanskost på Mikkans vis.


* I Grynkorvsakademiens stadgar står att läsa: "Är man en sann Skaraborgare så gäller givetvis att intaga Grynkôrv, minst en av veckans sju dagar året om, samt att bidraga till dess bevarande som kulturrätt i Västergötland", något hon helt uppenbart ärade utan kännedom om denna strävande förening.

Ps. Någon som skriver med stor kärlek och omsorg om svunnen mat är Kinna, titta gärna in hos henne, det är hon verkligen värd!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,