Första milen i livet - check!

Gah, klarade vi det, undrar ni? Om vi gjorde! Efter första kilometern upp och ned för två feta sandkullar så undrade jag verkligen vad jag gett mig in på egentligen, jag var helt slut, pulsen uppe högt och dunkade, benen trötta. Men, så snart vi kommit in i skogen så rullade det på. Hela banan var otroligt trixig. Där det var lättsprunget var stigarna ändå fulla av hala rötter och stenar.Rejäl kupering, många kärr och vattendrag att ta sig igenom - det var bara att bada och ta chansen att springa om de som riktigt gick in i hur obehagligt det var. Vi hade bestämt innan att se detta som något roligt, att lägga tävlingsinstinkten åt sidan och leka oss igenom banan. Nar det gick riktigt segt så började Theresa att leka kull och jag hängde på bäst jag kunde. Sen drog jag, tills benen tog slut på upploppet. Eller, det gjorde de ju inte egentligen, jag lyckades bara inte jobba på själv, och snacka om att Theresa gjorde en hjälteinsats som drog och garvade oss i mål.

Jag trodde inte om mig själv att klara att faktiskt springa en hel mil, än mindre att göra det på under 1,5 h. 1:25-strecket klarade vi med ett par sekunder till godo, och nu sitter jag har i Theresas fina lägenhet, värmer mig med te, flarran rödvin är öppnad och kebabpizzan på väg. Så nöjd, urglad!

Läs även andra bloggares åsikter om Tjurruset, Kärr, Pisseblöt, Lervälling, Viva la vida, Kull, Vänskap, Mil, Löpning, Terräng, Personlig seger