söndag 18 april 2010

Om lycka

Jag har alltid känt mig kraftig hela mitt liv och i yngre år mått mycket dåligt över just det. Över åren gick jag upp i vikt trots att jag försökte äta hälsosamt. Fettsnålt, lightprodukter, skuld och skam kring fett och njutningen som det ändå innebär att äta fett. Med tiden har självförtroendet vuxit och faktum är att kort innan jag började äta enligt LCHF-modellen så var jag rätt tillfreds. Jag hade börjat tycka att jag var fin, jag köpte inte längre för små kläder i förhoppning om att jag snart gått ned några kilo. Jag hade köpt min första bikini på åratal.

Kanske är man som mest öppen för förändringar när man är i balans och lugn? För mig så vände LCHF alla mina matmässiga perspektiv upp och ned. Att det inte skulle vara nyttigt att basera kosten på alla de där vanliga kolhydratrika basvarorna hade inte riktigt slagit mig innan. Jag hade ingen aning om hur suget efter socker och min aptit fungerade. Det hade inte heller slagit mig att kroppen behöver fett i någon särskild utsträckning, och det är nog en uppfattning som de flesta har. Så lite som möjligt. LCHF har för mig inneburit att en livslång rädsla för "det äckliga fettet" har försvunnit.

Det har inte ersatts med en dito rädsla för socker eller andra snabba kolhydrater. Kanske för att jag har en annan koll på läget, nu när jag hajjat vad som gör att jag kommer i obalans, gör så att jag går upp i vikt och får blodsockret att åka berg-och-dalbana? Innan har det alltid varit en balansgång på slak lina. Mellanmål i väskan för att inte tas ned av blodsockerdippen, Skalmans mat-och-sov-klocka inbyggd i kroppen, ingen flexibilitet - jag måste ha mat NU!

I retrospektiv, nu när jag gått ned en stor del av min moderata övervikt, så ser jag flera saker. Jag mår absolut superbra nu, känner mig smidigare, har lättare att träna, det är roligare att handla kläder när saker faktiskt passar. Jag är knappast perfekt (vem är det?), magen är sannerligen inte platt, men jag känner mig otroligt bekväm i mitt eget skinn, och det ger en enorm frihetskänsla! Den hade jag inte förut! Jag vet dock inte om det är nog för att säga att jag skulle vara lyckligare nu. Om känslan att man inte är bra nog finns inombords, så försvinner den sällan när kilona trillar av. Viktnedgång är ingen quickfix för mindervärdeskomplex eller dåligt självförtroende, det vinner man på andra sätt.Så, arbetet med att må bra i min kropp började innan jag gick ned i vikt, det råkade bara sammanfalla någorlunda. Det är min förhoppning att jag skall få ha en kropp som håller mig frisk hela livet, vilket inkluderar en rimlig nivå på både vikt och midjemått, men också att min vikt aldrig skall vara ett mått på hur bra eller lyckad jag är inför mig själv.

8 kommentarer:

  1. väldigt fina ord från en mycket klok människa.

    SvaraRadera
  2. Oj vad jag känner igen. Jag har upplevt n¨ågot väldigt liknande, har aldrig trivts i min kropp, alltid tyckt att den var ful och fet trots att jag kan se på kort att den inte var det, men sedan blev den det. Snacka om att manifestera något jag inte ville ha ;-) Nu är jag inte smal men ändå ser jag en vacker kropp i spegeln istället för den där fula och feta jag såg för en tid sedan. Märkligt! Visst har jag gått ner lite i vikt men inte så mycket men ändå ser jag en enorm skillnad tack vare att jag ändrat inställning, jag gillar mig själv nu, tycker om min kropp som funkar, har fött två Gulliganer, den kan gå och dansa och en massa andra saker, så varför klanka ner på den? Nej det slutade jag med och precis som du skriver, vilken befrielse!

    SvaraRadera
  3. Väldigt härliga ord! Känner igen mig. Har kommit dit att jag trivs med mig själv och mitt hus. Skulle dock väldigt gärna vilja få bort överflödet och slippa berg- och dalbane turerna mellan målen. Kanske tom få känna mig lite friare i kroppen. Jag tränar och äter hyfsat hälsosamt men har ingen riktig koll, så vart börjar man?

    SvaraRadera
  4. Det sköna med den kosthållning som vi tycks dela är att man fortfarande kan få just njutmat till varje måltid. Skönt att läsa.

    SvaraRadera
  5. @Pethra: tack, fint sagt!

    @Tant grön: jag får känslan av att det i viss mån har med åldern att göra för mig, känner du likadant? Det är som att man blivit mer lugn och tillfreds inombords. Saker kan fortfarande vara kaos, men man blir inte lika drabbadoch själv destruktiv vid 30 som när jag var 20.

    @Drömmaren:ljuvligt att höra, kära du! Jag skall publicera en liten kom-igång-guide nu snart, som svar. Håll utkik!

    @Silver: ah, visste inte att du lowcarbade. Spännande!

    SvaraRadera
  6. Så otroligt bra inlägg! Du skriver så ärligt och igenkännande, riktigt bra. Önskar gärna att du skrev mer om det här ämnet, vi har ju diskuterat det förr.. *ler lite*
    Själv jobbar jag väldigt mycket med min kropp just nu, fick barn för sju veckor sen, och vill ju gärna tillbaka till figuren jag hade innan.. och det är svårt, mycket svårt kan jag lova! :P

    SvaraRadera
  7. Ja det kanske det är, men jag tror inte att det hade behövt vara så, för mig iaf. Om jag hade "fått" lite självkänsla från mina föräldrar under min uppväxt istället för att vara helt ensam i sökandet efter den, och den grundtryggheten som jag tror att man behöver för ha bra självkänsla vill jag ge mina barn så att de oavsett ålder ska ha den frihet jag känner idag. Men om jag inte känner det så kan jag heller inte ge det till dom därför är det viktigt att jag fortsätter att känna det, det måste underhållas precis som god kondition :-)

    SvaraRadera
  8. Tack för ett underbart inlägg.

    Kram

    Stor!

    SvaraRadera