måndag 8 mars 2010

8 mars

Idag firar vi internationella kvinnodagen, och då vill jag passa på att prata lite om ett ämne som de flesta tjejjer har en relation till: maten och aptiten. De allra flesta har nog i alla fall under någon period av sitt liv varit absorberade av att antingen tänka på vad de äter, må dåligt över sina kroppar, använda maten som belöning/bestraffning, banta eller svälta sig själv. Få har undgått att kämpa med att förhålla sig till sin egen kropp, att våga omfamna aptiten, lusten till mat och den egna kroppen. Det går helt enkelt inte ihop med allt annat man försöker förhålla sig till som (framförallt ung) kvinna: prestationerna, vara attraktiv, ha kontroll.

För många är attraktiv detsamma som smal på det sätt som de flesta naturligt inte är. För många innebär förhållandet till mat något besvärligt; det hade varit enklare om man inte hade en kropp som gillade att äta så mycket, då skulle man utan så stora problem vara redo för strandsäsongen varje år. För många är det fint att beställa in den magra maten när man är ute på date eller att inte äta upp. För många känns det rätt fult att säga att man älskar glass. För många är duktighet att äta magert. För många är maten en fiende.

Jag skriver för att jag vet hur det är att vara en skitsmart tjej och ändå ha som största mål att se ut som Kate Moss. Jag vet hur det är att svälta, peta i maten och känna hur man får positiv feedback från omgivningen när man går ner. Men, jag vet också hur grymt det är att vara fri från det där, att gilla mig själv oavsett vad jag väger och att stå för att det är skitgott med vispad grädde. Jag skulle önska att vi alla försöker stötta varandra i det enorma arbete som det innebär att våga vara den man är: värdefull, hungrig och alldeles, alldeles underbar.

Min nya favoritbloggare Gena skrev om den svåra kärleken till den egna aptiten häromveckan, läs här och klappa er själva på axeln inte bara på denna alla kvinnors dag utan varje dag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

8 kommentarer:

  1. det gör mig både ledsen och glad att läsa det här. Ledsen för att situationen är sån här, men glad för att det tas upp. Jag har börjat märka att det i många fall är vi tjejer som hetsar på oss själva och varandra. Allra helst ska man ju vara jättesmal OCH kunna äta som en häst, det är liksom tuffast. "Vadå, nej jaaaaag behöver iiinte banta, jag ser ut såhär helt naturligt, hihihi!". Min pojkvän kommenterade det efter en vecka på västkusten med en kurs han läste i våras - "vad är grejen? varför är det antingen tävling i att äta minst eller i att äta mest? varför inte äta när man är hungrig och tacka nej om man inte är det?" och det är ju så himla spot on. Även om man inte VILL äta vispgrädde eller kakor just då så förväntas man göra det för att visa att man minsann inte bantar, och sen äter man för lite riktig mat, så får man näringsbrist istället. Smart, verkligen.

    Åh, förlåt, sjukt lång kommentar.. Men ja, bra inlägg!

    SvaraRadera
  2. Marvelous inlägg och det du länkade till gick också direkt in i hjärtat. Jag vet också, både eländet och det ljusa, när man faktiskt insett att det inte är farligt att vara hungrig, det är så det ska vara.

    Oj, alldeles känslosam.
    Bra. <3

    SvaraRadera
  3. Ett par tårar letade sig fram längs min kind när jag läste det här. Du skriver om en sanning som verkligen borde få ta mer plats. Hur kommer man dit, där du är? Matångest och kroppsfixering upptar galet mycket av min tid. Jag lyckas inte bryta mönstret. Och precis som du ser jag mig själv som en klok tjej. Men inte när det gäller maten och kroppen. Hur gör man?

    SvaraRadera
  4. Så sant, och så hemskt. Jag har slösat bort många år av mitt liv på märkliga dieter, skamkänslor och alternerande hetsätning/halvsvält. Och ständigt detta missnje med den egna kroppen och personen.
    Därför är det ljuvligt att ha passerat 35, fött fyra barn men ändå känna mig snygg. Inte "snygg" enligt idealbilden, men snygg så som jag är.
    Tack för länken. Läsvärt.

    SvaraRadera
  5. @Alla: stort tack för er fina respons. Många har varit fast i den här snurren, många är det fortfarande. Jag själv känner en stor skillnad när jag blivit äldre, i vad man vågar tycka och känna, men det sociala trycket är ju enormt. Stå på er och ät tjejjer!

    SvaraRadera
  6. Fint skrivet och tankvärt. Även om det inte är så för alla men man känner igen sig en del ändå, både i sig själv och andra...

    Glad påsk!

    SvaraRadera