Rullskiderapport från badkarskanten

Kära läsare,
nu har jag haft mina rullskidor i snart en vecka. Jag har visat dem för mina vänner. Jag har diskuterat dem på nätet. Och jag har varit ute och åkt, i ur och skur.

Jungfruturen har jag redan beskrivit utförligt nog. Efter den var jag ute dagen därpå. Min make var med och hjälpte mig att testa på lite backar. Just då kändes det rätt hopplöst, oklart hur jag någonsin skall våga åka nedför, eftersom det faktiskt inte finns bromsar. Men, jag började känna på att staka uppför, och vädret var vackert.

Inför rullskidepass nummer tre var jag sugen på lite längre raksträckor än de jag kört hittills. Blev snart varse att Kvadrantgatan här utanför inte är min bästa vän. Lappat och lagat, nedslitna och sneda farthinder, stenar som sticker upp mer än andra, gropar osv - allt annat än optimalt. Om man inte har hög fart nog så blir minsta grej på banan ett hinder som potentiellt kan fälla dig, så en veritabel hinderbana är kanske inte något för nybörjaren. Jag ägnade istället min dryga timme utomhus åt att staka uppför långa jobbiga backar i trakten. Gick ned med skidorna på axeln, och gjorde om proceduren tills jag var rätt slut. Började känna på att åka själv i backar genom att åka nedför där en bilgrind fanns mot slutet som kunde fånga upp mig lite snyggt. Känns lovande, trots allt.

Pass nr 4 inleddes efter en regnig morgon. Friskt och skönt ute, bra att inte åka i direkt sol. Målet var att staka upp för jobbiga backen här utanför (kurvig sak, ca 200 m lång) 10 gånger, promenixen nedför blev någon form av vila då. Jag börjar ana att man faktiskt kan svänga/manipulera skidornas riktning utan att lyfta dem helt i farten, genom att pressa utåt eller inåt med foten. Passar på att träna på detta under mina uppförsåk då farten är långsam, men märker att tekniken falnar efter ett gäng varv. Uppemot varv 7 är jag riktigt trött. Inte sådär så man inte kan använda sina muskler längre, så att benen inte bär. Nej, där finns absolut kräm kvar, känslan är snarare att fötter, vader, leder inte orkar hålla ihop skidorna riktigt som innan, vilket gör att de glider isär och man får kämpa för att hålla dem på stadig kurs. Att jobba med riktning osv i det läget är rätt kört.

Så, för min del är det bara åk, åk och åk som gäller nu. Jag känner mig peppad, glad att utmana mig själv. Det är tuff träning för armar och kondition redan nu, men kommer bli tuffare i takt med att jag tekniskt klarar att vara ute allt längre.

Eftersom himlen öppnade sig mot slutet av mitt pass idag, med tillhörande åska och dunder som tvingade in mig innan jag var klar med mina 10 stak uppför backen, så skall jag nu glida ned i ett skönt skumbad. Svälja förtreten och vara glad för den träning som blev av. Colting brukar säga att det är den bästa träningen, den som blir av alltså.

F ö fann jag denna tjej idag, via Snorkfröken. Snacka om tuffing, och mod att utmana sig själv, jag blir impad!

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Colting, Rullskidor, Vasaloppet, Rapport, Uppåt, Framsteg, Balans, Träning, Svett, Ösregn