Ingen återvändo

Känner mig på topp igen. Kan vara så att det aldrig var fara på taket, eller så hjälpte verkligen kopiösa mängder vila, te, honung, vitlök, ingefära och röd solhatt. Sånt man aldrig får svaret på, tyvärr, men huvudsaken är att jag sitter här och är tillbaka på banan!

Testade imorse att jogga så smått mot mitt kära arbete och märkte att det fanns bra med energi i benen, bara sådär. Med erfarenheten från Lill-Jans i bakhuvudet så tänkte jag att jag fan inte behöver nåt jogg-gång-upplägg, jag vet ju att jag kan springa. Det gäller bara att våga kasta sig ut, våga sätta målet högt. Där var väl min miss i morse, för jag bestämde inte direkt att jag skulle springa hela vägen till jobbet (det är ca 5-5,5 km) utan körde mest på med ett "nja, kanske att jag klarar det" i huvudet. När benen började få det jobbigt så började kohandlingen. Efter denna låten går jag, nä, bara det krönet också osv. Det var först när jag bestämt att jag skulle köra hela vägen som löpningen blev riktigt vilsam och samtidigt släppte det bra i kroppen. Framme i Kungsan så var jag så sjukt nöjd med mig själv, och nu vet jag att det är detta som gäller framöver, och det kommer gå alldeles utmärkt!

Smög in på jobbet strax innan 8, som tur var var ännu få personer på plats. Visst kan jag bjuda på den tajta grälliga munderingen, men slipper jag så är ju det allra goast. Bästis Theresa som har kontoret jämte mig kom in medan jag var i duschen och när jag kom tillbaka hade jag en precis lagom varm kopp med blåbärste på mitt bord. Har man valt vänner med omsorg eller vad?!

Nog var det gott efter en löprunda allt, mitt i prick!

Läs även andra bloggares åsikter om Vänskap, Frisk, Transportlöpning, Jobbet, Nya mål, Huskurer, Te, Blåbär, Kontoret