Recovery after organ ordeal

Min käre make är en fantastiskt passionerad och driftig man. Han älskar musik och musikmakande, och kommer då och då hem med syntpaket av varierande storlek. Gårdagen var inget undantag. Han hade hittat den gamla klassiska (på den tiden svindyra) dansbandsorgeln ELKA i en dödsboföräljning på blocket och slog till. Under tiden han var iväg svettades jag loss på gymmet, körde sorglöst slut på axlar, bål och ryggslut.

Uppskattningsvis vägde det lilla aset en 80-90 kg. Man kan inte köra in bilen på vår gård utan att en vecka i förväg kvittera ut en nyckel mot dyr pant (vår förening är en lätt paranoid ej användarvänlig sådan, jag har lärt mig att älska den), och vi bor på tredje våningen utan hiss, så transportsträckan från bagagelucka till vardagsrum är en ansenlig bit och jag klarade väl att bära min ände nån meter innan det var dags att ställa ned och ta en paus (Daniel är en smula starkare, men vad hjälpte det...). Jag tackar gudarna för mina snälla svärföräldrar som ställde upp. Nu sitter vi här dagen efter svettmarineringen och kan köra en bossa när vi vill, inte dumt alls!

Eftersom jag pajjade ryggen lite, träningsvärken är idag mer än lovlig, så blev det ingen jungfrutur med mina nya fina rosa-lila gåstavar. Jag jobbar på att rekreera mig stillasittande. På matschemat står smoothieexperiment. Tillverkade denna vackra skapelse först efter ett recept i smaskiga boken Pressat: avocado mixat med gräddmjölk och lite vanilj. Visst ser det läckert ut? Tyvärr räcker det inte att se snygg ut i denna värld, det smakade verkligen jolmig apa om det hela och jag fick börja om från noll. Omgång nummer två såg mer traditionell ut, och visade att gammal är äldst. Hallon med turkisk yoghurt, lite gyllene linfrön och några skållade mandlar har nu gjort mig nöjd och glad.

Läs även andra bloggares åsikter om LCHF, Low carb, Smoothie, Elka, Orgel, 70-talet, Dansband, Mellanmål, Experiment