Kostdoktorn bjuder på Jonas Coltings ord - knappast några visor

I tidskriften Runners World (som jag själv aldrig läst och nog aldrig kommer känna riktar sig till mig, världens mest omotiverade joggare...) så skriver triathlonstjärnan Colting om kolhydrater och hård träning. Det är intressant att se hur debatten går tycker jag, både gällande det privata matbordet, via skolbespisning och friskvård till elitidrottares behov.

Kostdoktorn publicerar artikeln i sin helhet här. Detta stycke tyckte jag var extra träffande:

Och där har vi den springande punkten i mitt anbefallna paradigmskifte; matens huvudsakliga uppgift är att fylla på våra hälsodepåer och inte musklernas inbillat tomma energidepåer!

För om energi till musklerna är det primära så kan vi lika effektivt göra det på närmaste bensinmack med ett halvt kilo lösgodis och en liter läsk som med en kastrull sönderkokta makaroner.

Våra hälsodepåer kräver dock långt mer omsorgsfullt ätande än så! De kräver ett ätande baserat på oraffinerade livsmedel utan näringsfattiga kolhydrater. Livsmedel som människan konsumerat i alla tider. Kött, fisk, ägg, grönsaker, nötter, frukt, oljor, bladväxter och annat som i regel inte ryms på tallriken när mjölmaffian ockuperat hela måltiden med kladdig pasta.

Vi alla har lärt oss samma sak, även om det blir mer intensifierat och extremt för en elitidrottare såklart. Musklerna har beskrivits just såhär för mig, något som måste "fyllas på" och att det snabbt görs med snabba kolhydrater, att det är kolhydratenergi man driver sin kropp av vid träning. Artiklar som denna, av människor med uppenbar råkoll på träning och som har stött och blött detta med kosten, och som nu promotar LCHF känns superspännande.

När jag själv först läste om LCHF-kost så kändes det fel i hela kroppen; man kommer ur en fettskräck och kolhydratbaserad matkultur. Inte så konstigt då! Alla har alltid sagt att detta med kroppens energiförbränning och lagring är en tämligen enkel ekvation - antal kalorier in vs altal kalorier ut är de variablar som behöver kontrolleras. Inte svårare än så. Allteftersom man läser mer och mer så inser man ju att det är svårare än så. Vi är hormoniellt styrda varelser, och när man ser hur den tredje variabeln i ekvationen fungerar, dvs insulinet, så känns det plötsligt fullkomligt logiskt att äta så lite kolhydrater som möjligt. Och att sluta upp med skräcken som det innebär att äta fett.

Är detta inlägg intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Colting, Runners World, Kostdoktorn, LCHF, Kolhydrater, Debatt